Dagens Nyheter – 16 november 1866, sida 1

När ban nalkades, drog sig den förskräckta flickan allt längre in bland rvinerna, och gick ett stycke uppför den garola trappa, som ledde till klockrummet i tornet. Hon stannade åter och lyssnade. Shawn följde henne med tunga fotsteg. ELIZ. Fiyktingen vppnådde tornrummet. Hon darrade i alla leder, och hade icke stannat ett euda ögonblick, för att hemta andan. I sin ångest såg hom sig förtvifladt omkring; hon sades finna ett gömställe, der hon kunde undgå skurkens uppmärksamhet. Dennes tunga och långsamma steg hördes tyvärr allimera tydligt: Det tycktes vara omöjligt att undkomma honom. Hon var instängd inom fyra tjocka murar; äfven taket var af sten, och de deri uthuggna klumpiga englahufyudena liknade i det bleka månskenet försmädligt rande af grundsandar, som hånlogo åt hernes ängest. Hon sprang fiam till fönstret och mitte med oroliga blickar det afstånd som skiljde kerne från marken. Ingen mensklig varelse kunde hoppa ned från denna höjd utan alt sätta lifvet till. Den stackars Ellen tryckte sin hand mot halsen för att qväfva de snyftningar, hvari hon kände sig färdig att utbrista. Om benues förskräckelse icke varit så stor, skulle hon sannolikt ha gifvit sina känslor luft, då hon ej hade det rirgaste hopp om att kunna göra motstånd eller på annat sätt blifva räddad. Emellertid