en staden tillhörig pantlåneinrättning samt dessutom medgifvit enskilta pantlånare att operera för samma ädla ändamål. Också begagnades dessa låneinrättningar ganska flitigt af de arbetslöse, hvilka nära nog blefve sansculotter: För att desto mer gynna de ädelmodiga pantlånarne, tillät man dem taga 72 procent ränta på sina lån, ) under det stadens allmänna pantlåneinrättning nöjde sig med 10 procent, hvaraf följde att de enskilta pantlånarne belånade de undfångna panterna i allmänna pantlåneinrättningen och hvarigenom de vunno tydligen 62 procent. Men de förlorade, det oaktadt, så. mycket genom sin sjelfuppoffring att de understundom nödgades taga 100 procent och derutöfver, för att kunna hålla penningrörelsen i riktig gång: — Stackars, stackars pantlånare, det var riktigt synd med dem! En del idoge och patriotiske embets-och tjenstemän samt den skock af ännu flitigare vaktmästare som fanns vid staden Abderas många, trägna och vidlyftiga embetsverk, bidrogo med sina hopsparda löner att. föröka pantlånarnes fonder, allt i akt och mening att tillgång på penningar aldrig skulle tryta för de fattigare klasserna. De rikare, som egde större kapitaler och åtnöjde sig med lägre ränta, insatte sina penningar i de större bankerna eller stiftade nya sådana; på det att uthushållade landtbrukare, köpmän och fabrikanter i dessa banker skulle erhålla lån, för att sedan sprida dem till värdshusvärdar, källarmästare, byrkuskar och mätresser. Isynnerhet voro Abderas ungherrar utmärkte i omsättning af penningar på förenämnde tidsenliga sätt. Fruntimren bidrogo också i icke ringa mån, att genom en storartad lyx hålla penningen i jemn rörelse, på samma gång de inhushållade många sopqvastar med sina klädningssläp. Oaktadt dessa kloka och förståndiga tillställningar inträffade dock efter några års förlopp ofvan omförmälte penningbrist. Man frågade hvarandra nu hvart penningen tagit vägen; Bankernas tjenstemän sopade kassakistorna och undersökte dem noga; om några råtthål eller stora springor å dem skulle hafva uppkommit: Bankerna begynte göra ficklån hos hvarandra, för att så länge som möjligt hålla sina kunder vid godt mod och penningomloppet i godt och försvarligt skick. Men icke destomindre minskades penningarne i landet till en förvånande grad; En del invånare trodde kursen vara orsaken; en annan del härledde den besvärliga penningbristen från frihandelssystemet, som visserligen icke ännu var tillämpadt, men snart skulle blifva det; en tredje del skyllde på bränvinsbränningen, som likväl just var ett mäktigt medel till penningens omsättning; några andra på tyska kriget och politiken, på höga skatter, på... ja på..: tidningarne och tryckfriheten m: m: Medan man sålunda bråkade sina hjernor med att upptäcka orsaken till den förskräckliga busen, den allmänna penningnöden, anlände en resande till staden, nemligen den galnaste af alla galningar, gubben Solon från Athen. Jag tror han hette så, eller kanske Salomon från Jerusalem: Namnet gör detsamma, — också var man aldrig så noga uti Abdera om att anteckna namn, blott man kom väl ihåg titeln, och den var som vi nämnt: den galnaste af alla galningar. Sedan främlingen blifvit tillfrågad om orsaken till Abderiternas penningnöd, tog han sålända tillorda: Godt folk! I tron att edra många banker och ert myckna procenteri skola skydda er från penningbrist. Detta är till viss grad falskt! För stor lätthet inom ett land att erhålla penningar utan motsvarande arbete, föder lätt öfverflödigt lefnadssätt och lättja hos de flesta; men isynnerhet hos er, som äro fallne derför; Stannar alltså det ihärdiga arbetet af, så är också källan till förvärfvande af penningar sinad. Detta i allmänhet taladt. Viljen j för öfrigt lyssna till mina särskilta råd, så se här: Gören ända på alla pantlånare genom att fördela allmänna pantlåneinrättningen på flere kontor i staden: Söken att sjelfva tillverka allt hvad möjligt är, isynnerhet af edra naturprodukter, och detta för minsta möjliga kostnad, samt tagen måttlig vinst deruppå; så gören J utlänningen snart skattskyldig under eder konstfit. Sen till att eder ungdom, rik eller fattig; håller sig dygdig och flitig; och ej förspiller sin tid och edra penningar på lyxuösa och andefattiga nöjen: Lefven sjelfva sparsamt; isynnerhet afhållen eder från utländskt öfverflöd; men aflönen edra arbetare så, att de ej behöfva sätta sina kläder i pant för daglig föda eller öka tiggarskaran; eller, ännu värre, bilda röfvarband: Upphäfven införseltullar på allt hvad J sjelfva framalstren eller tillverken; ty annars kan klokt folk utomlands lätt förledas tro, att J ären blott lata oduglingar, oförmögne till all täflan med andra nationer. — Det var isynnerhet dåraktigt och skamligt utaf dem af eder, hvilka vid eder