Dagens Nyheter – 15 november 1866, sida 1

tid icke så sällan påträffas vid gräfningar i vissa trakter af Irland. Flera gåvger under dagens lopp visade den gamle hunden tecken till oro; ibland genom att plötsligen börja skälla, men oftare genom att sakta gnälla och se upp till Ellen med ett uttryck af ängslan i sin blick. — Brin tycks vara orolig, mor, anmärkte den unga flickan. Det hade varit väl om Redmond och Phelira tagit honom med sig. -— Nej då hade de genast blifvit igenkända: Kreaturet är lika bekant här i orten som inspektor Kene och sjelfve fader Karoolan: — Tyst, Katty, tyst för all del! utbrast gumman Mary förtörnad, Skall du förlikna denna oförnuftiga varelse med presten, som efter hvad man påstår, kan lika mycket latin som sjelfva herr biskopen? — Det är omöjligt svarade hennes dotter: — Och khvarföre är det omöjligt? frågade den blinda qvinnan: — Pmedan — om så vore förhållandet; fader Karoolan sjelf skulle vara biskop. Mary Sullivan var såsom våra läsare utan tvifvel märkt en mycket obildad person; och det är svårt att säga, huru länge tvisten om prelatens och den fattige sockenprestens förtjenster skulle ha fortsatts, såvida icke Mike Conally kommit på besök, och diskussionen med anledning deraf blifvit afbruten. Mike var nu en gift man och arrrenderade en liten gård, belägen omkring tre engelska mil från familjen Cassidays bostad. Såsom våra läsare torde erinra sig, var han betjent hos fröken Macnamara vid den tid, då Redmond första gången blef af sin amma in