Dagens Nyheter – 15 november 1866, sida 1

och en och hvar kunde behöfva en trogen väns arm till sitt försvar. Ellen yttrade ingenting, men hennes ögon uttryckte hvad hon önskade; och då de båda unga männen, som voro henne så kära, lemnade stugan, bad hon helt sakta till Gud att han täcktes beskydda dem. Hon ställde sig i dörren och följde dem med blicken, till dess de vid en krökning af vägen försvunno ur sigte. — Kan det finnas en menniska sade hon till sig sjelf, som är nog dålig att vilja göra en så god och ädel man som Redmond något ondt? Om hon haft större verldserfarenhet, så skulle hon ha vetat, att just de egenskaper hos hennes älskare, som hon beundrade, voro eguade att ådraga honom illasinnade menniskors hat; ty sådana fatta vanligtvis ovilja för personer, hvilka ega en karakter, som utgör en motsats till deras egen: Katty var icke utan sorger. I sin ömhet för vår hjelte hade hon innerligt och varmt bedt honom på allt sätt söka ur sitt bjerta utplåna den böjelse han sedan barnåren närt för hennes dotter. Hon önskade ingenting högre än hans lycka och hyste inga äregiriga afsigter. Också snarare smärtade än gladde det henne att hans kärlek; långt ifrån att genom den långa bortovaron ha svalnat, tillväxt i styrka, och att han derföre återkommit i den fasta föresatsen att taga Ellen till maka. En ONeil gift med mitt barn! mumlade hon: Hvad skulle väl hans far ha sagt härom? Han hade säkert aldrig gifvit sitt bifall till ett sådant parti;