Dagens Nyheter – 14 november 1866, sida 2

Det är derföre naturligt, att han icke ger sig någon ro åtminstone förrän de blifvit hämnade. Så har han sjelf helt nyligen förklarat. — Det är således ett krig på lif och död, som nu börjas mellan er och honom? — Ja; han är minsann icke den, som utan motstånd lemnar sig i mina händer. Det blir säkert en häftig strid, hvarunder skott komma att vexlas. — Mycket sannolikt. — Fem tusen pund åt den, sade öfversten med låg röst, som aflossar det skott, hvarigenom föremålet för mitt hat blir förpassadt till en annan verld. — Det kan jag kalla ett furstligt anbud, sade Jorrocks med ett sataniskt leende. Jag känner mig i stånd till allt; för att så snart som möjligt få den respektabla summan i min ficka. Slaget måste snart bli utdeladt. — Och med säker hand, tillade frestaren: — Lita på mig, svarade Jorrocks; jag har icke glömt att mitt eget lif är beroende af min skicklighet att handtera bössan. Om arbetarne komma underfund med att de bref, som jag uppläst för dem, äro skrifna af min egen hand, så är det ute med mig. Jag måste nu lemna er, hr öfverste, tillade han; det går icke an att man får aning om att jag står i något närmare j förhållande till er. Men innan jag går, torde ni säga mig, hvem skall anföra truppafdelningen. Icke adjutanten hoppas jag? Dertill bör, enligt min tanke, den mest oerfarne officer vid regementet utses; — Jag inser detta mer än väl och har derföre valt — Ponsonby: