Dagens Nyheter – 14 november 1866, sida 2

— Tappar blodhunden det spår han börjat följa? sade skurken. Har jag någonsin narrat er? — Aldrig. — År icke detta förhållande ett tillräckligt bevis på min trohet. — Det är icke fråga om er trohet, svarade Graham; på denna har jag aldrig tviflat. Men spelet är djerft och måste ledas med mycken försigtighet och skicklighet: Ett aldrig så litet misstag kan ha till följd vanära och död — Hvarföre låter ni då icke sakeu hvila så länge? Lämpligare tillfällen kunna yppa sig. — Nej, det skall ske nu. — Jag tycker att ni redan är rik nog. — Det är icke rikedom jag eftersträfvar genmälde den lågsinnade mannen i dyster ton; utan jag brinner af begär att få tillfredsställa det hat jag hyser till hans fader, hvilken, sedan vi ännu voro barn, städse öfverträffat mig i allt, som utgjort föremål för vår täflan, Han var skickligare i sina studier än jag, han var starkare och vigare än jag: Hans talanger fördunklade alltid mina, och den enda qvinliga varelse, jag någonsin älskat, blef hans hustru. — Denna qvinna är dock icke den enda som ni störtat i förtviflan, yttrade Jorrocks med ett obehagligt . skratt: Har ni glömt Lucille Chomont? — Bah! jag har annat att tänka på än sådana småsaker. — Det är lyckligt att kunna glömma dylika affärer, tänkte den andre bofven. — Sonen, fortfor hr Graham; har tydligen fått höra af Katty och den fördömda presten, hvilket jemmerligt öde drabbade hans föräldrar, samt att jag bidragit till att bereda deras olycka.