Dagens Nyheter – 13 november 1866, sida 2

att bli gift med en rik dam och erhålla en högre officersplats i den kungliga armen. Vid den tid, om hvilken vi skrifva, kunde ingen katolik blifva öfverste i engelska armån. Denna bestämmelse hade till följd att många af Irlands tappraste söner gjorde krigstjenst i fremmande länder der de kunde hoppas få röna den utmärkelse, hvaraf de gjorde sig förtjenta:. — En irländare! utropade den blinda frun; i det hon utsträckte sina långa magra armar. Må alla deras sorg, hvilka han försatt i en tröstlös belägenhet, drabba honom! Må — — Tyst, kära mormor, tyst! afbröt henne Pbhelim. En förbannelse bringar intet godt med sig, och dessutom är det icke passande att en sådan uttalas under en kristlig menniskas tak: Den unge herrn har ju nu kommit tillbaka, så att vi kunna vänta, det allt snart nog blir bra igen. Katty, som alltsedan hennes fosterson förklarat att öfverste Graham var en irländare, synts försjunken i djupa tankar, slog plötsligen ihop händerna, såsom en person; hvilken funnit nyckeln till en sorglig hemlighet. — Undvik honom; utropade hon, för himlens skull, undvik honom! — Hvem skall jag undvika moder? . — Afven jag känner den man, om hvilken vi sednast talat. Det är icke hans styrka jag fruktar, utan hans list och nedriga karakter. Jag vet ingen annan; som skulle ha kunnat bjuda honom spetsen, än er olycklige fader Men till och med han blef öfvervunnen af Ulic Blake.