Dagens Nyheter – 13 november 1866, sida 1

mond, har ni icke: besvarat de bref, som Ellen och fader Karoolan skickat till er? — Bref! svarade ynglingarne med en mun. Sedan flera månader tillbaka ha ingendera af oss fått några sådana, och vi ha med anledning deraf varit ganska oroliga. — Det var just det jag trodde, mumlade den blinda gumman, i det hon gick med stapplande steg fram till spiseln, der hon satte sig på en uppoch nedvänd korg och rörde sig fram och åter såsom en person, hvilken erfar någon häftig emärta. Ack! min Gud, min Gud! I hvilka sorgliga tider lefva vi icke! — Hvad har då händt? frågade vår hjelte. Tala om allt för mig, moder: Jag saknar här någon, som jag trodde skulle komma mig först till mötes. Hvar är Ellen? Eit glädjerop från den lilla kammaren på öfre bottnen svarade härpå; Ellen hade kännt igen sin älskares röst. Hon hadeicke ett ögonblick tviflat på hans trohet. Sann kärlek tviflar sällan. Inom några få ögonbiick låg hon i hans armar; Hon grät af förtjusning, när han tryckte benne till sitt manliga bröst, och hon kände bans hjerta; öfver hvilket hon oinskränkt herrskade; klappa mot sitt. — Ellen; sade hennes moder i sträng ton; är det så du håller ditt löfte? Vill du bringa skam öfver din döde faders graf? Vill du vanära dens gråa hår, som skänkt dig lifvet; Har du ingen stolthet? Ingen sjelfkänsla? Ingen blygsamhet? Sårad af dessa hårda förebråelser, skulle den stackars flickan ha frigjort sig ur sin älskares armar; om det varit henne möjligt; men han höll henne qvar;