nöjsamma och behagliga; och många, hvilkas hufvuden nu äro gråa, skulle med glädje betala en vida större afgift pr mil än den de fordom knotade öfver; om de ännu en gång finge tillryggalägga en vägsträcka på det gamla, goda sättet. När Redmond anlände till London; erfor han; att hans majestät befann sig i Windsor, dit han derför genast begaf sig: Han inträffade der så sent på aftonen, att han först den följande dagen på morgonen kunde infinna sig i slottet. Han gjorde detta i god tid; ty värden på det hotell, som han bebodde, hade upplyst honom om att Georg den tredje plägade stiga mycket tidigt upp. Ett antal officerare stodo och språkade utanför Lancaster-tornet och bland dem igenkände vår hjelte öfverste Grahams son; hvilken besvarade hans helsning på ett så högdraget sätt; att den unge irländarens kinder färgades ai förtrytelsens rodnad. Han nöjde sig emellertid med att kasta en blick af det djupaste förakt å den oförskämde, hvilken med anledning deraf blef föremål för sina kamraters löje. — Ni får icke passera den här vägen; utropade den unge mannen i vredgad ton: Redmond gick tillbaka till porten samt sade med en artig bugning för den äldste bland officerarne; — Ett vigtigt ärende förer mig hit. Var god upplys mig hvem jag skall vända mig till för att erhålla audiens hos hans majestät: — Har ni ingen vän i det kungliga stallet eller bland kökspersonalen; som kan råda er i det fallet? frågade den unge Graham i spotsk ton: