Dagens Nyheter – 12 november 1866, sida 1

rikes drottning endast genom ord förmår uttrycka den tacksamhet, som hon känner för sin siste och trognaste vän: — Dessa ord, svarade Redmond, djupt rörd, äro för mig en större belöning än makten förmår gilva. Om jag får lefva, skall det uppdrag, hvarmed ni hedrat mig, blifva troget och noggrannt uträttadt. Blir jag anfallen skall jag försvara paketet; blir jag öfvervunnen, skall jag innan döden för alltid förlamat min hand, söka på hvad sätt som helst förstöra detsamma; utplåna dess innehåll. Djupa suckar framträngde ur den unge mannens bröst, när han tillslöt dörren och begaf sig tillbaka till det rum der han lemnat Jacques: Han fann denne utom sig af förskräckelse och ångest. Temple-tornets klocka hade nyss slagit: Tiden för vaktombytet var inne. Om Redmond återkommit två minuter sednare, hade hans frånvaro blifvit upptäckt. Lyckan, som nästan alltid står dem djerfvom bi, öfvergaf icke vår hjelte vid detta tillfälle: Han lemnade fängelset, utan att af någon bli misstänkt för att vara en annan än den han syntes vara: Följande dag afreste han i sällskap med sin fosterbroder och Odet till Calais: Den sistnämnde såg dem stiga ombord på ett fartyg och afsegla. Han hade ännu en gång på det bestämdaste sätt afslagit Redmonds inbjudning att följa dem till Irland: — Det går icke an, sade han. Annu kan ingen bro läggas öfver den afgrund som skiljer os3 åt: —L