Dagens Nyheter – 10 november 1866, sida 2

Fönstren i den sal, der detta samtal fördes, vette åt en liten fuktig, på alla sidor af höga murar omgifven gård, på hvilken det var Marie Antoinette, prinsessan Elisabeth och de kungliga barnen tillåtet att promenera en timma om dagen: Ingen omensklig fångvaktare följde dem här; ty platsen var fullkomligt säker. Tvänne trappor ledde till denna gård, den ena från de höga fångarnes rum, den andra från det torn, hvari Redmond befann sig. — Jacques, Jacques, sade vår hjelte, i det han drog municipalgardisten med sig till fönstret, kan ni betrakta denna qvinna, utan att blifva rörd? Hon har en gång suttit på en thron: Hon pekade på drottningen, bvilkens vackra hår genom det själslidande hon utstått, redan hade blifvit grått. Vapensmeden vände sig bort. — Jag förmår icke se på henne, mumlade han; Hennes bild framställer sig för mig i mina drömmar. — Ni har således medlidande med henne? — Ja. — Och ni vägrar mig säkerligen icke att med ett par ord meddela henne en underrättelse, som kommer att fylla hennes nu tröstlösa hjerta med hopp? frågade vår hjelte. Jag är öfvertygad om att ni icke vill göra detta; ty nihar en ädel karakter. I vår vänskaps namn ber jag er om detta medgifvande: Jag behöfver icke erinra er om att det är den ena menniskans pligt att, i hvad på henne ankommer, lindra den andras sorg, likasom att mannens ära bjuder honom att alltid med mildhet och skonsamhet behandla qvinnan, som är svagare