Dagens Nyheter – 10 november 1866, sida 2

soeeneneherinn försvarare, genmälde Redmond. Herr Malesherbes är icke utan hopp om att kunna rädda honom. Marie Antoinette skakade tviflande sitt vackra hufvud; utan att likvälgfälla några tårar. Det syntes som hade dessas källor hos henne utsinat. — Förlåt mig, fortfor den unge mannen; men hyarje ögonblick är dyrbart: Er korre spondens med Mirabeau ..: — Jag vet det, inföll den olyckliga qvinnan med ett lugn, som ingaf förskräckelse. Brefven ha fallit i mina fienders händer och min dödsdom kan mied anledning deraf anses såsom redan fälld. — Icke ett enda bref, icke ens en aldrig så liten del af ett sådant har blifvit upptäckt, sade den unge mannen med låg röst; ty jag har dem alla i min ego: Jag lofvade vid hans dödsbädd att förstöra dem i ers majestäts närvaro: Haf den godheten att se efter, om samlingen är fullständig, och tillåt mig sedan uppfylla det löfte jag gifvit: Redmond hade medfört ett ljus, som han nu tände, och när kejsaredottern lemnat honom det lilla paketet tillbaka, efter att i största hast ha undersökt dess innehåll, lät han det ena brefvet efter det andra bli lågornas rof. Snart voro de alla förvandlade till aska. — Om blott Roland också varit så trogen, mumlade Marie Antoinette, skulle min gemål möjligen ha blifvit räddad. Från första gången jag såg den mannen, har jag misstrott honom: Fort! tillade hon, då en tanke plötsligen uppstod hos henne. Har ni skrifmaterialier med er, så tag fram dem; (Forts.)