Dagens Nyheter – 9 november 1866, sida 3

Om vigten af frivillig sjukvård 1 fält. Den år 1864 här stiftade föreningen med ofvan angifna syfte bar redan påkallat allmän uppmärksamhet, särdeles sedan man erfarit det gagn som åstadkommits af utländska föreningar, stiftade för samma ändamål. Huru vådligt det är att icke hafva en sådan förening och att ej tillhöra det internationela fält-sjukvårds-förbundet, hvilket genom konventionen i Gentve af den 22 aug. 1864 öfverenskommit: catt ambulanser och militärsjukhus samt transporter af sårade skola, jemte all den hithörande personal, anses af de krigförande makterna för neutrala; att de i fält sårade eller sjuke, de må tillhöra hvilken nation som helst, skola upptagas och vårdas; och att de af landets inbyggare, som egna de sårade vård, skola vara skyddade och fria och, ifall de i sitt hem vårda någon sårad, deras bostad fritagen från truppers inqvartering och de sjelfve erhålla minskning uti möjligen påbjudna krigsumgälder,, — huru vådligt det är att ej vara med i detta förbund har man erfarit af en i österrikiska armåen anställd svensk läkares (licentiaten Bergmans) berättelse: att Osterrike under sednaste kriget förlorat flera läkare och mycken sjukmaterial, hvilka Preussarne tagit, enär Österrike ej hade slutit sig till konventionen. Dessa händelser hafva ock förorsakat att Österrike nu varit nödsakad ingå på densamma. Förutom denna mellan folkliga folE, har föreningen i främsta rummet till syfte att bereda bistånd åt landets egna sårade och sjuka mili tärer under fredstid: Föreningens revisorer, doktor Axel Lamm och öfversten baron Leijonhufvud, hafva härom i sin revisionsberättelse gjort en så vacker framställning, att vi tro några utdrag deraf skola läsas med intresse. En större utveckling af föreningens verksamhet uti fredstid synes motverkas af allmänhetens bristande öfvertygelse om föreningens behöflighet. Hotar krig, blir behöfligheten insedd och verksamheten nog tagen i anspråk och är då helt visst otillräcklig. Men det är just under fredstid, som föreningen måste förbereda möjligheten af fullständigare sjukvård under kriget. Det är derföre högst välbetänkt af utskottet att genom pressen upplysa allmänheten härom. Vårt tidehvarf, som i allmänhet beskylles för egennytta och kallsinnighet, har tilläfventyrs svårt att finna sig uti menniskokärlekens utöfning, då denna skall skall ske under någon ny form. Man har velat anse den nya föreningens syfte såsom en utopi. Liksom det funnes något utopiskt för menniskokärleken! Liksom icke välgörenhetens historia oupphörligt intyzsade, att det, som under en viss tid har synts overkställbart, småningom låtit sig verkställa i följd af förenade krafter och nya uppfinningar. — — — aDen sårade eller sjuke militären kräfver hjelpen, icke såsom en det enskilda deltagandets nådegåfva utan har anspråk på att samhället, som han sökt försvara, skall infria sin hedersskuld. Den, som efter stridens slut besökt de sårade på valplatsen eller i ambulanserna, har helt visst ofta hört käcka soldater vemodigt klaga: Här ligga vi nu alldeles öfvergifna, och vi ha dock stridt tappert!s Der finnes ju också nästan intet, som för dem ersätter den saknade omvårdnaden i hemmet. cArmåerna förflytta sig ofta både under och efter striden. De få militärläkarne medhinna ej förbindningen af alla i striden sårade och måste för öfrigt åtfölja sjelfva hären. I alla händelser blifva en stor del sårade qvarliggande på slagfältet. Huru länge det dröjer innan de upptagas och vårdas kan ofta bero på slumpen. Barmhertighetskanslan och en god vård om de sårade ålägga skyndsamhet. aSkildringen af Solferinos slagfält natten och de tre följande dagarne efter slaget den 24 juni 1859, tecknad i sina rysligheter utaf ögonvitnet Henry Dunant har vändt hela den bildade verldens uppmärksamhet på nödvändigheten att minska de gräsliga olyckorna på slagfälten. Det blir också nödvändigt att numera, då större truppmassor föras i fält och förstörelseverktygen bli mera verksamma, omtankan om militärens omvårdnad ökas, — ty icke finnes der utsigt, att menniskorna skola upphöra att bekriga och döda hyarandra. En annan sida af krigets olyckor äro sjukdomarne. Kolera, tyfus, rödsot, skörbjugg och hospitalsbrand kräfva sina offer långt talrikare än sjelfva striderna. Krigshistoriska intyg om behofvet af läkarevård för svenska armen,, meddelade af nuvarande öfverfältläkaren vid Stockholms garnison, en medlem af föreningens verkställande utskott, vitsorda att äfven den svenska krigshären under de sednaste trenne århundradena varit hemsökt flerfaldiga gånger mera af sjukdomsförödelser än af fiendens vapen; att bristen på läkare för landtarmöns och Hottans krigsbehof varit utomordentligt stor; och att den ännu på sednaste tiden var så stor, att man nödgades anförtro ledningen af större sjukhus åt personer, som icke egde rätt att läkareyrket på egen hand utöfva. När härtill kommer, att dödligheten bland läkare i fält är i allmänhet ganska betydlig, så inses lätt den stora svårigheten ati motsvara rättmätiga anspråk. De Bjukvårdssoldater, som nu inöfvas kunna vara lämp. liga att med behöflig omtanka uppsarila de sårade DÅ slagfältet och der eller i fältaimbulansen under vissa förhållanden anlägga den första förbindninsen, men torde vid frågan om sjukes tillbörliga omvårdnad på militärsjukhusen stå långt efter den yvinliga omvårdnaden. Det förmår ingen offentlig