gen med faran: Hans hemlighetsfulle vän som utan att säga ett ord; hbjelpt honom byta om kläder, ställde sig ett par steg ifrån honom och brtråktade honom med synbar tillfredsställelse. Likheten var fullkomlig; utom i afseende på ansigtet. — Jag tror att man låter mig fritt passera, sade Redmond, såvida icke den som är posterad vid porten är nog näsvis att gå fram och titta mig i ansigtet: Afven på denna möjlighet hade den gamle mannen tänkt; Han framtog nemligen en pensel och färger samt började måla fångens ansigte: När han slutat härmed; var Redmond så lik honom sjelf, att en tredje person skulle ha svårt för att skilja dem åt. Odet hade äfven en liten spegel med sig, hvilken han räckte vår hjelte, och när denne fick se huru förändrad han blifvit, häpnade han: — Likheten är i sanning slående; utropade han. Ni har valt-ett annat yrke än det, hvartill era naturliga anlag kallat er. Ni skulle ha blifvit porträttmålare; Jag kan knappt känna igen mig sjelf. — Så mycket mindre anledning har man att förmoda det era fiender skola igenkänna er, svarade Ödet i förhoppningsfull ton: Hörpå! Klockan slår! Om tjugu minuter sker vaktombytet. Vi ha icke ett ögonblick att förlora: — Det är således tid att ni begifver er utaf, yttrade Redmond. — Sedan ni gått; svarade fångvaktaren, i det han starkt betonade sina ord. Det gamla tvistefröet var utkastadt; och det dröjde några minuter; innan de båda männen