Fången gömde en spansk dolk, som gubben gaf honom; under sin väst och gick ut ur cellen: Hans ansigte förrådde icke den ringaste oro. Fångvaktaren lemnade dörren på glänt, för att han skulle kunna följa honom med blicken: Den gamle var så upprörd; att om någon varit närvarande, skulle han ha kunnat höra, huru hans hjerta slog: — Nu har han kommit fram till korridoren, mumlade han. Hvad för slag? Tyst! Nej, det var endast dörren, som slogs igen ::. Han har nu bestämdt passerat skildtvakten; utan att denne ropat honom an. Om vägen kan han väl icke misstaga sig; jag sade ju åt honom att han skulle styra kosan åt höger: Det gifves vissa tillfällen under vår korta lefnad; då minuterna tyckas vara lika långa som århundraden, och detta är i sanning ett sådant: Nästan en hel timma förblef fångvaktaren stående med örat invid dörrspringan, noga aktgifvande på hvarje ljud, som lät sig förnimmas: En gång hörde han tydligen slammer af vapen, hvilket hade till följd att perlor af kallsvett frambröto på hans fårade panna och att han med möda kunde få fram andan; Ljudet af marscherande soldater, som straxt derefter trängde till hans öron, lugnade honom åter; Han förstod att vaktombytet nu skedde; När hoppet om att vår hjelte undkommit öfvergått till visshet, förlorade den gamle mannens ansigie efterhand sitt ångestfulla uttryck; och han återtog den ogenomträngliga mask; hvarunder han vanligen gömde sina känslor: (Forts.)