Dagens Nyheter – 7 november 1866, sida 1

De unga männen befunno sig nu ensamma: — Det gör mig ondt att jag sårat honom; sade vapensmeden, hvilkens hjerta var lika godt som hans envishet stor; men det förargade mig att höra honom tala så lättsinnigt om Frankrike, vårt herrliga Frankrike och dess ädla söner. Om han varit en engelsman eller en österrikare, så skulle jag ha förlåtit honom och icke fästat någon vigt vid hans ord; men hos en fransman bevisade dessa brist på förtroende till framtiden. — Kanske kommer sig detta deraf att han rådfrågat det förflutna, yttrade vår hjelte fundersam. Denne stackars gamle man har en utmärkt skarpsinnighet, och jag har ofta förvånat mig öfver hans kunskapers djup och mångfald. — Måhända är han en aristokrat, när allt kommer omkring, mumlade Jacques: — Ni är således verkligen af den mening; yttrade fången, i afsigt att föra samtalet på andra ämnen, att Ludvigs afsättning är en lycka för landet? — Ja visst, svarade den unge mannen med värma. S:t Just ådagalade i går afton fullkomligt tydligt i klubben, att konungar blifvit oss gifna blott till en förbannelse, Jag önskar, att ni hade kunnat höra honom — eå storsinnad, så fri från all passion, så vältalig ::: I en republik, der den ene medborgaren är den andres like; kan något tyranni; någon orättvisa icke finnas. — Ni måste gå härifrån; sade Ödet; som nu helt plötsligen kom tillbaka; Nationalförsamlingen har beslutit att er väns cell skall hållas stängd för alla utom fångvaktaren. Vapensmeden bleknade: