Dagens Nyheter – 7 november 1866, sida 1

man vara säker om att han dragit svärdet; för att försvara sin krona och sin familj. . — Och ni skulle utan tvifvel ha fäktat vid hans sida, utropade Jacques förtörnad. Ni skulle ha fäktat för att det förtryck, hvarunder ert olyckliga fädernesland sedan många år tillbaka suckat, måtte fortfarande blomstra; och dock bar ni sjelf mera än de flesta andra erfarit dess tyngd. Er själ måste genom de långvariga lidanden ni utstått, ha blifrit, så att säga, tärd och förrostad. Jag kan icke annat än lyckönska er, tillade han i bitter ton, så väl till er patriotism som den stora lätthet ni har för att glömma oförrätter. De flesta menniskor skulle i ert ställe ha på allt sätt sökt hämnas: En mörk rodnad uppsteg på Odets kinder; men i nästa ögonblick återtogo hans anletsdrag sitt vanliga; lugna och kalla uttryck: — Ynglingar endast orda om hämnd; genmälde han; män sätta den i verket: Lugn bevisar icke alltid belåtenhet. Isen på Etnas hjessa döljer men förmår icke utsläcka den eld som glöder i djupet af dess bröst: Jag är tadelvärd, fortfor han; men innan man dömer mig, bör man förstå mig. — Och när skola vi göra detta, tror ni? frågade Redmond leende. — När hämnden blifvit fullbordad; när guillotinen och svärdet på mina fiender verkat sitt verk, och dessas namn blifvit vanärade för evigt, såsom de genom sina missgerningar förtjent:; Trots allt bemödande kunde den gamle manpen icke dölja sina känslor; det syntes tydligen att han var i högsta grad upprörd, och han lemnade cellen utan tvifvel med anledning af den vändning samtalet tagit.