Dagens Nyheter – 7 november 1866, sida 1

Ödet, när Jacques, som n denna dag händelsevis gjorde vakt vid fängelset; inträdde i cellen med triumferande min: — Himlen vare tack och lof! Snart blir ni fi; utropade han i förtjusning. Andtligen har republiken — blifvit proklamerad. I Frankrike finnas inga konungar, intet tyranni mer. HBättvisan har nu kommit till styret. Ödet skakade hufvudet tviflande. — Tror ni icke att så är? fortfor den unge mannen med ännu större hänförelse: Om jag icke vore fullt öfvertygad om motsatsen, skulle jag påstå er vara en aristokrat. Folket; det ädla, högsinta folket: — Tåter helt och hållet leda sig af de personer, som sätta sig i spetsen för detsamma; föll den gamle mannen honom i talet: — Detta är att föra lasteligt tal, medborgare. ooo — Tiden skall utvisa om jag sagt osanning, svarade fångvaktaren, utan att fästa någon uppmärksamhet vid Jacques ytterst lifliga sinnesstämning: Den har redan löst dunklare gåtor än så. Hvar befinner sig konungen? — Ni menar väl Ludvig Capet? yttrade vapensmeden i tillrättavisande ton. Vet ni icke att det är ett brott emot republiken att benämna honom annorlunda? Se er väl före, tillade han; om någon annan än jag hörde er fälla sådana der oförsigtiga yttranden, blefve ni säkert utsatt för stora obehag. — Och detta kallar ni frihet? utropade Redmond med förtrytelse. Arma Frankrike! Arme konung! Att blifva straffad, icke för sina egna, utan sina företrädares illgerningar! Jag beklagar honom af allt mitt hjerta.