Dagens Nyheter – 6 november 1866, sida 1

När hon såg att han icke gjorde detta, gömde bon åter vapnet, och med ett sataniskt leende på sina läppar började hon hopsamla de kringströdda juveleraa. Många af de vackra guldprydnader, hvari de voro infattade, hade under striden blifvit betydligt skadade: — Den föraktliga: skökan kommer icke att smycka sig med några diamanter mera, mumlade den besynnerliga varelsen med hånfull röst. Sanson skall draga försorg om att det halsband, hon härnäst kommer att bära, blir vackert — ett rubinrödi ha, ha, ha! Jag skall laga att Jag får en riktigt bra plats, så att jag kan se henne när hon kommer åkande på kärran till schavotten. Det blir en behaglig anblick för personer, som sett henne i Versailles under hennes stolthets och skönhets dagar — den tiden då la France låg vid hennes fötter och de som på något sätt förgått sig mot henne framsläpade sitt lif i Bastiljen — ha, ha, ha! Skönhet, upprepade bon helt långsamt, äfven jag har varit mycket skön — åtminstone sade han det, och jag skulle säkerligen också ha blifvit lycklig, såvida icke — godt, godt, vi skola snart bli qvitt. Måhända är det i sin ordning att vi här erinra våra läsare om att Paris skarprättare hette Sanson, och att denna befatining sedan lång tid tillbaka gått i arf inom bans familj. Uttrycket adet rubinröda hbalshandet, behöfver väl ingen närmare förklariug. Det ohyggliga skrattet, som liknade mera en korps läte än Jjudet af en menniskoröst, upprepades gång efter annan, under-det att den spöklika qvinnan fortfor att samla smyckena. Då hon trodde sig ha upptagit dem alla eller