ändande sig om, för att taga ett sista farväl af det kära Lucienne. Den förrädiske pagen åtföljde henne: — Der, niropade den förut omtalade qvinnan, i det hon utsträckte sin långa och magra arm, der är ert byte! Tigrinnan, som ännu aldrig känt något medlidande; som dömt sina offer till att försmäkta i de rysligaste fängelsehålor, som, för att sjelf bli oerhördt rik, utarmat vårt fädernesland! När grefvinnan kom till den plats, der den lilla truppen stod gömd ,framträdde officern och ropade med hög röst: — Medborgarinna du Barry, i nationens namn arresterar jag er. Den olyckliga damen uppgaf ett anskri af fasa, och i sin förskräekelse tappade hon det skrin: hon förut hållit i handen, och hvari en del af hennes juveler voro förvarade: Med darrande stämma yttrade hon: — Nåd, min herre! Var skonsam och barmhertig! .::Jag är rik.::Jag vet mig aldrig på något sätt ha sökt motverka nationens sträfvande efter frihet. Hvart tänker ni föra mig? — Jo dit, der jag redan länge väntat på er, der vi nästa gång skola råka hvarandra, skrek den vansinniga gvinnan, i det hon fattade henne hårdt i armen — till schavotten! Fru du Barry svimmade, och medan hon befann sig i medvetslöst tillstånd, bar man henne till hennes vagn och betallde kusken att köra åt ett annat håll än ämnadt var. Den svarte dvergen lät höra ett hest; obehagligt skratt; och med en min af satanisk glädje upptog han det skrin; som hans matmor tappat: