Dagens Nyheter – 5 november 1866, sida 2

Utan att säga ett ord, lemnade han Phelin ett bref från hans fosterbroder. Den unge ir ländaren kände genast igen stilen och läst skrifvelsen med förtjusning. — Och är det verkligen sannt att jag få återse honom? utropade han. Budbäraren bejakade denna fråga genom ei nick. — Han skrifver tili mig att ni kan vara os behjelplig: — Ja: — På hvad sätt? — Jag är en af fångvaktarne på stället. — Ni! utbrast Phelim förvånad. Ni en fång vaktare! Jag trodde att era egna lidanden un der den tid, då ni var en fånge i Bastiljen skulle ha ingifvit er en stark motvilja för bvarji sådan befattning: — Så är ock fallet: — Och dock egnar ni er deråt? — Under tre dagar; sade den gamle man nen, har jag frivilligt inandats fängelseluft: De kommer sig deraf att jag icke kunnat inse nå gon möjlighet att rädda honom på annat sätt — Och jag har tadlat er! sade irländaren en ton af missbelåtenhet med sig sjelf; jag son gerna skulle dö, om jag dermed kunde gör Redmond en tjenst! Jag har varit orättvis mo er — förlåt mig, jag ber er; förlåt mig! Di ni så der plötsligen lemnade vår bostad; an klagade jag er för att vara otacksam. Redan samma qväll införde Ödet — för hvil ken det var alldeles likgiltigt; om man had en god eller dålig tanke om honom — Phelin hemligen i Karmeliterklostret; Der hade de båda fosterbröderna ett samta