Dagens Nyheter – 3 november 1866, sida 2

———— LL VA tta derefter blifva dunkla till följd af svaghet eller förtviflan; att höra den stämma, som hänryckt tusentals åhörare genom sin välljudande klang och sin styrka, mumla osammanhängande ord — ett svagt försök att beskrifva de orediga fantasier som röra sig i hjernan. — Vår hjelte erfor detta, när han satt vid den mans läger, hvilkens förtroende han på ett så egendomligt sätt förvärfvat sig. Han hade nyss kommit tillbaka från Tuillerierna, hvarest den olyckliga Marie Antoinette med tårar i ögonen — ty kejsaredottern hade lärt sig gråta — besvurit honom att skaffa henne åter de bref, som blifvit vexlade mellan henne och Mirabear, och genom hvilka hon skulle blifva på ett betänkligt sätt komprometterad i fall de råkade i hennes fienders händer: Den unge irländaren hade lofvat henne detta; men saken var svårare att utföra än han förmodat. Den döendes förstånd hade redan förlorat sin klarhet, och under sina sista timmar stördes han genom oupphörliga besök af kamrater inom nationalförsamlingen, hvilka kommo för att göra sig underrättade om hans helsotillstånd, -somliga af vänskap, såsom de ville låta påskina, andra blott af nyfikenhet. Hvar och en betraktade sig utan tvifvel såsom arfvinge till profetens mantel; men de misstogo sig — den sänktes i grafven på samma gång som han sjelf. Klockan var redan öfver tolf på natten; innan Redmond fick tillfälle att tala med honom om det ämne; som han hade på hjeriat, och till och med då måste han gå tillväga med den största försigtighet, emedan läkarne befunno sig i det angränsande rummet: