Dagens Nyheter – 3 november 1866, sida 2

ifall konungen flydde, skulle han ij och med detsamma anses vara skiljd från kronan. Ett ännu strängare förfarande blef föreslaget i nationalförsamlingen, neml. att en komite af tre personer skulle nedsättas, hvilken egde förklara emigranterna förlustiga alla medborgerliga rättigheter samt låta konfiskera deras gods. Häremot höll Mirabeau,! hvilkens inflytande på folket ännu var lika stort som förr, sitt sista tal i nationalförsamlingen: — Den förskräckelse, som läsningen af detta förslag framkallat, utropade han, bevisar att det innehåller bestämmelser, som skulle förtjena intagas i en Drakos lagbok, och som följaktligen icke gerna kunna eller böra vinna bifall af Frankrikes nationalförsamling. Jag förklarar att jag icke anser mig förbunden att hålla mina eder och löften till dem, som äro nog äreförgätne att förorda denna diktatoriska komite: Den popularitet, efter hvilken jag sträfvar och som jag har den äran att åtnjuta, är icke ett bräckligt vassrör; jag vill att den skall vara ett träd som ständigt grönskar, emedan det växer på en frisk och bördig mark, på rättvisans och frihetens! Några få dagar sedan dessa ädla tankar uttrycktes låg den berömde talaren — det sista hoppet om en fullkomlig försoning mellan hofvet och nationen — på sjukbädden ett rof för den häftigaste feber. Det ligger någonting särdeles gripande uti att vaka vid en menniskas dödsbädd, hvilkens själskrafter blifvit uttömda genom hennes egna passioners våldsamma strider; att gifva akt på hennes stirrande eller oroliga blick, huru hennes ögon ibland lyga af förnuftets eld och straxt