Dagens Nyheter – 2 november 1866, sida 2

RR — LA derlige Redmond att tro på tillvaron af så mycken förrädiskhet. Också syntes det tydligen på hans min att han hyste stora tvifvel om riktigheten af folkialarens påstående. — Jag inser redan att jag måste gifva er upplysningar om vissa förhållanden, återtog Mirabeau, som det för mig såsom fransraan icke kan vara särdeles angenämt att tala om: Grefven at Provence traktar efter regentskapet och måhända ännu något mera — så vida historien om ett tillfälligt skott i S:t Cloud-skogen, hvilket så nära hade gjort honom till konung, är sanningsenlig. — Menar pi krenan? frågade Redmond förvånad: — Han skulle gäkerligen icke vägra att mottaga den, om den bjödes honom, sade Mirabeau leende; få menniskor äro så oegennyttiga. Temligen hemmastadd i ett och annat, anser han sig vara den ende medlem af kungafamiljen som besitter det vetande och de egenskaer som fordras för att styra Frankrike. Han förstår fullkomligt väl, att hans broder genom den koalition; som han nu söker åvägabringa, kommer att råka i förlägenhet och till och med hotas af de största faror; men häraf låter han minsann icke afskräcka sig från att fullfölja sitt förehafvande. — Än Artois då? — Han är en menniska, som lefver helt och hållet för att roa sig. Kärlekens och bägarens nöjen upptaga hans tid och hans tankar; Han är visserligen hederlig karl; men har deremot klent förstånd: Grefven af Provence leder honom; hvart han vill; och kan få honom att göra hvad han behagar: