Dagens Nyheter – 2 november 1866, sida 2

Många ynglingar vid Redmonds ålder skulle ha blifvit utom sig af förtjusning öfver ett så-. dant förtroende, raen han deremot tänkte mera på vigten än äran af detsamma. — Jag är så ung, yurade han. — Men pålitlig, genmälde Mirabeau: Låt mig nu icke höra några vidare invändningar; de äro er ovärdiga. Ni skall begifva er till Tuileries-parken i natt vid samma timma som jag var der i går och träffa damen. Jag vågar icke gå dit sjelf. Det är helt tydligt att flera af mina kamrater inom mnationalförsamlingen redan ana mina hemliga sympatier. — Men hvad skall jag säga? frågade Redmond förlägen. — Uppmana henne att skrifva till sina vänner i Wien, att de på allt sätt söka förhindra den koalition, som de landsflyktiga prinsarne nu äro nära att åstadkomma mot nationen, svarade Mirabeau. Så snart en utländsk arme beträder Frankrikes jord, är det slut med hvarje hopp om en försoning. — Vore det icke så godt att direkte meddela konungens bröder, grefvarne af Provence och Artois dessa betänkligheter? — Provence. .: Artois! upprepade han: Huru litet ni känner till hofven! Bägge två äro mycket glada öfver den förlägenhet, hvari Ludvig befinner sig. De anse sig i stånd att dämpa den storm, som de i icke oväsendtlig mån bidragit att framkalla : .. När man har en tron i sigte, fortfor han, frigör man sig lätt från hederns och blodets band. Ludvig har redan för längesedan gjort den bittra;jerfarenheten, att han i sina närmsta anhöriga har sina värsta fiender. Det var svårt för den öppna och genomhe