Dagens Nyheter – 2 november 1866, sida 1

utropade han, då han plötsligen såg upp, lik en person som varit försänkt i en ljuf dröm. Redmond räckte honom sin band. Han tryckte den hjertligt, såg honom i ansigtet med mycket allvar och frågade om deras bekantskap ou skulle upphöra. — Det beror helt och hållet af er, svarade den unge irländaren. Det finnes få personer, som icke skulle käuna sig stolta, som icke... — Ah! der ha vi det, afbröt honom den utmärkte talaren i bitter ton. Ni ämnade siga: som icke skulle känna sig smickrade af att vara bekant med den man, hvilkens stämma har skakat Europas äldsta tron samt väckt nationens slumrande lidelser, som förmår efter behag öka eller minska stormens häftighet och hvilkens ord bestämma tusendes åsigter och handlingssätt ... Ja, jag förstår er mycket väl; men detta, ser ni, är icke hvad hjertat åstundar. Jag hade nyss en dåraktig tanke; men nu har jag öfvergifvit den. Kan ni väl tänka, tillade han, att jag undrade, huruvida det ändock icke funnes en menniska i verlden, som vore i stånd att hysa vänskap för Mirabeau? — Besynunerligt! sade vår hjelte. Jag tycker det är synd om den person som ställer en sådan fråga till sig sielf. — Ja, han förtjener verkligen medlidande. Vapensmedens återkomst gjorde slut på detta samtal. Redmond steg ögonblickligen i hans aktning, när han såg att Mirabeau kände och umgicks med honom. . Han ville nödvändigt följa den populäre mannen hem. — Nej, nej, min herre, svarade han folktalaren, då denne förklarat att han icke