Dagens Nyheter – 1 november 1866, sida 3

Mu AES AES NNE ED EA Den biltoge siaren. (Ur Göteborgs Handels-tidning.) Mins du än, när siaren man såg Här i nordanlanden, Han, hvars sång ljöd likt hvitskummig våg, När den bryts mot stranden? Ej blott vågens kraft man fann deri, Men ock eldens flamma; Derför ifrån eld och vatten vi Trodde anden stamma, Ymer likt, som ur Ginungagapets sköt Framgick, när förbund med vattnet elden slöt. Himmelsk skönhet åt sin dikt ock gaf Starke jätteanden, Och liksom en mohrisk trollkarls staf Fram ur ökensanden Kallar gyllne slott, kring hvilka stå, Undersköna parker, ... Till ett eden gjorde han också Lifvets ödemarker. Och der uti diktens klara silfvervåg, Idealets helga spegelbild man säg. Underbar hans sång var och så hög. Ordet omkring tankan Sig så smidigt och dock yppigt smög Som kring eken rankan. Mången sanning af hans snilles makt Fram i ljus blef dragen. Skatt på skatt ur månget okändt schakt Höj1e han i dagen. Sundom han med stilla vemod för oss qvad Om hur ormen dolde sig bland rosors blad. Svekfullt skön ur djupet inom kort Frestelsen sig svingar, Skaldens dygd, o ve! hon flägtar bort Med de starka vingar. Som ett vrak den armes hjerta dref För passioners byar, Gömd hans oskulds klara stjerna blef Uti sverta skyar. Och från landet, som han en gång var så kär, Böljan biltog, brottbelastad skald nu bär. Men från tadlets ljungeld ej hans namn Frälsar du, o bölja! Menskors afsky, likt en vredgad hamn, Skaldens spår ses följa. Hvart han irrar öfver berg och dal För han med sin smärta. Och en klippa utaf samvetsqval Bär han i sitt hjerta. Sorgens natt, den skringras ej af söderns sol, Ångrens brand, den flammar än vid nordens pol. Han, som för dig, Svea, en gång qvad, Snillets gudadrömmar, Nu man öfver honom gjuter glad Hånets lavaströmmar. Hvem har rest den domstol, tadlare! Hvarpå J er sätten? Hvad du tycker dig nu stor, pygmå! Mot den fallne jätten. Hvad som har den starke störtat du ej vet, Känner ej hans lifskamps dystra hemlighet. Siarns läror, hvari sågs en gång Bättre tiders ljusning, Likt hans ljufva, underfulla sång, Mistat all sin tjusning. Hvad han djupast fattat, ädlast tänkt, Tankar milda, fromma, Fagra dikter, som sitt land han skänkt, Då i yppig blomma Stodo andens krafter i hans lefnads vår — Hvad man högst beundrat nu man blindt försmår. Åren fly. Ej någon vet hans strid, Ej hur djupt han sörjer, Hur han ångrar, lider, ber om frid. Snart ej mer man spörjer, Hvart han fjerran ifrån fädrens jord Styr de trötta fjäten; Snart förklinga tadlets bittra ord, Snart är han förgäten. 1 Namnet, som man förr i ärans strålglans såg, Tycks för alltid bortsköljdt utaf tidens våg. Från det land, der han sin fristad fann, Der i tyst bekymmer, Nödens börda bars af biltog man, Han, när afton skymmer, Ilar åter öfver ödsligt haf Mot den kära norden; Och för honom redes snart en graf Närmre fosterjorden. Hvad han brutit glömmas må, sen anden tlytt, Men hvad skönt han skapat lefver upp på nytt. Colmar. Tltvdning nå charaden ji nn KAR