Dagens Nyheter – 31 oktober 1866, sida 1

Sken och Verklighet, Roman af 5. PF. fmith (förf till Dick Tarleton m. fl.) (Forta. fr. föreg. JF.) Polislöjtnanten satt i sitt embetsrum, harmsen öfver den overksamhet, hvartill han fann sig dömd, när en konstapel inträdde och anmälde en herre, som önskade tala med honom. — Har han sagt sitt namn? frågade löjtnanten: -— Nej; min herre. — Känner ni honom? — Han tillhör icke hofvet, genmälde konstapeln; ännars skulle jag nog ha känt igen honom. — Jaså, någon borgare, mumlade embetsmannen i föraktfull ton: Säg honom att jag är sysselsatt, eller hitta på någonting annat, för att bli honom qvitt: — Jag tror att ni misstager er. Polislöjtnanten betraktade honom med stolt min. Enligt hans uppfattning, gjorde sig mannen genom detta antagande skyldig till subordinationusbrott. — Han ser icke alls ut som en borgare, fortfor konstapeln. Det ligger någonting kallt och förnämt i hans väsende. Hans sätt att tala erinrade mig om er, min herre, när ni håller: ransakning med fångar. — Herr löjtnantens svaga sida var träffad och hans nyfikenhet väckt; Som han icke alls hade någonting avgeläget att uträtta, gaf han befallning om att den okände skulle insläppas. Han medgaf inom sig att konstapeln haft