Dagens Nyheter – 31 oktober 1866, sida 1

— —— armor och icke en lefvande varelse befunnit sig jemte dem i rummet: Vid ett ett af dessa tillfällen vände sig Redmond plötsligen om och tyckte sig märka att den gamle mannens ögon voro fästade på honom med ett uttryck af deltagande och ömhet; och det hopp, som han för längesedan förlorat, vaknade åter hos honom. Ofrivilligt räckte han honom handen. Den sjuke vidrörde denna sakta och såg förvånad på honom: — Ni förstår mig, utropade vår hjelte ifrigt, och det språk, hvarpå jag nyss uttryckte mig? oo Jag förstår att ni är olycklig, svarade Odet, ty detta ord hade nu blifvit hans namn. Sorgen och jag hafva alltför länge varit förtrogna med hvarandra, för att jag icke skulle känna igen de tecken, hvarigenom dess närvaro bevisas. Så ung och så pröfvad! mumlade han; men sorgen liknar masken; som helst tärer den nyss utspruckna blomman. Hoppet försvann lika hastigt som det uppstått, och Redmond tänkte icke vidare derpå: — Jag har sökt utfundera ett medel, hvarigenom jag skulle kunna tjena er, yttrade han; ty er olycka har djupt rört mig och — i likhet med de flesta personer, som varit lyckliga nog att kunna hjelpa en mMedmenniska — hyser jag stort intresse för den varelse jag räddat: — Ftt fel som endast er ungdom kan ursäkta, sade Ödet i bitter ton; Fästa er icke vid någon menniska; tro ingen menniska; endast derigenom undgår ni att blifva bedragen, undgår ni den smärta som söndersliter hjertat. — En sorglig lära; anmärkte Redmond: — Men den är sann; svararade hans skydds