Dagens Nyheter – 31 oktober 1866, sida 1

— Jo, vi skulle då i all tysthet ha bemäktigat oss pöbelns ledare; yttrade embetsmannen. — Jag känner två ibland dem, hvilka jag gerna såg att man bemåktigade sig, sade öfverste Graham. De ha visat sig vara högst farliga personer. Jag menar de unga irländare, som genom sitt exempel förmådde folket att nedbryta vindbryggorna. — Bröderna OConnor; sade löjtnanten i det han kastade en blick på ett papper, som låg framför honom på skrifbordet. — Just de; utropade herr Grabam. Poliskårens chef svarade ingenting; han var alltför mycket försigtig, för att yttra sig gynnsamt eller ogynnsamt om upprorets ledare. Herrarne började båda känna sig besvärade af den långvariga tystnaden, på hvilken öfversten omsider gjorde ett slut genom att framlemna en biljett från grefvivnan du Barry. — Jag skulle gerna göra allt för att behaga grefvinnan, yttrade embetsmannen, sedan han genomläst densamma; jag har henne att till stor del tacka för min uppkomst; men under närvarande förbållanden kan jag icke göra någonting vid denna sak utan order derom från högre ort. Det är oerhördt, förskräckligt, men dock sannt att jag nu icke kan förfoga öfver två äfventyrares frihet, utan att löpa fara att inför pöbeln få stå till svars derför. Min företrädare, tillade han med en suck; hade med större lätthet kunnat arrestera en hertig. — Ni vägrar således att vara mig behjelplig? —På delta sätt, ja, genmälde löjtnanten; men i alla andra afseenden står jag gerna till er tjenst.