Dagens Nyheter – 30 oktober 1866, sida 2

— Ack! nej; hans sinne är djupt bedröfvadt och hans förstånd oredigt. Han kallar sig Odet. — Och jag heter Hämnden! sade qvinnan med ihålig röst: Vi träffas åter. Odet och Hämnden skola samverka med hvarandra. Efter att hafva uttalat dessa ord, gick hon med brådskande steg öfver den öppna plats, som låg mellan fästningen och gatan S:t Antoine, på hvilken hon vek in och försvann. De unga männen sågo efter henne, till dess att vissa svaga ljud, liknande mera en korps läte än en menniskas skratt, påminde dem om föremålet för deras omsorger, den gamle i vagnen: När denna sattes i gång, märkte de att det låg ett uttryck af vrede och förakt i gubbens anletsdrag: — Kände ni igen qvinnan? frågade hans befriare. En rysning; som genomlopp den olyckliges lemmar, var det enda svar de fingo. Redmond insåg att man endast plågade mannen genom att nu, då hans kroppsoch själskrafter voro så medtagna, ställa några ytterligare frågor till honom; Sedan de kommit till hotellet; skickade de genast efter en läkare, som förklarade att patientens nervsystem blifvit hårdt angripet genom det plötsliga ombytet af luft, samt att fullkomlig stillhet var det första och oundgängligaste vilkoret för hans vederfående. Såsom man lätteligen kan föreställa sig, hade Bastiljens intagande försatt hofpartiet och reeringen i den största förlägenbet: Friheten ade utkastat stridshandeken och despotismen