Dagens Nyheter – 30 oktober 1866, sida 2

vakna hos henne. Den stackars varelsen banade sig väg genom den folkhop, som omgaf henne, och började ifrigt betrakta deras anletsdrag, som varit hennes olyckskamrater: — Hvem söker ni, goda moder? frågade den unge vapensmeden. När hon hörde sig tituleras goda moder, ett uttryck som hos fransmännen är liktydigt med gamla qvinna sammandrogos hennes läppar till ett vildt leende. — Ett offer, såsom jag sjelf! utropade hon ändtligen. — Kanske den olycklige är död? — Omöjligt! — Och hvarföre det? — Hatet dör icke, svarade qvinnan. Jag vet att han är här, jag har sett honom; — När? — Jag kan icke angifva någon tid? ty jag håller numera ingen räkning på år och dagar: Det är väl måhända ett århundrade sedan han infördes såsom fånge i Bastiljen; Han befann sig då i sin bästa ålder, tillade hon; men nu har han utan tvifvel blifvit lika aftärd och förändrad som jag. En af insurgenterna pekade på den gamle mannen med det silfverhvita håret, hvilken Redmond och Phelim just nu hjelpte upp i vagnen; Qvinnan, som tydligen befann sig i ett upprördt tillstånd, som gränsade till vanvett, rusade fram till vagnsdörren, föll der på knä, och utropade: — Förlåtelse! — Hvad vill ni? frågade vår hjelte: -— Han han vet det Har han sagt er sitt namn?