— Hvilken konungs? — Ludvig den sextondes. Hon utbrast i ett skallande hånskratt och kastade myntet långt bort, såsom om hon icke ville begagna det eller alldeles glömt pengars betydelse och värde: — Hvem är ni? frågade mannen som gifvit henne myntet: — Hvem jag är? upprepade qvinnan långsamt. Har ni en — en — min Gud! Ni förstär väl hvad jag menar — en någonting som man ser sig sjelf uti? — Ah! hon vill ha en spegel! utropade en grisett, som var med i folkhopen. Men det är bäst att icke gifva henne någon. Den stackars varelsen skall säkerligen bli förskräckt, om hon får se sin egen bild: — Ack! ja; en spegel!:;::; Det är rätta ordet, utropade den olyckliga. Så besynnerligt att jag icke kom ihåg det! Hon upprepade ordet flera gånger med halfhög röst, likasom för att inprägla det i sitt minne. Det skulle ha varit särdeles märkvärdigt, om ett så pass stort antal fransyskor varit samladt, utan att åtminstone en bland dem haft med sig en liten fickspegel; ty sådana begagnades nästan allmänt på denna tid. Somliga hade speglar infattade i små metallramar, andra hade sådana i sina solfjädrar; och öfverhufvud taget saknade endast de aldra fattigaste denna såsom nödvändig ansedda artikel. Det var derföre intet under att minst ett dussin på den frigifna fångens begäran blefvo framlemnade: . Den ataekart gvinnan betraktade länga och