Dagens Nyheter – 27 oktober 1866, sida 2

le Cheval Blanc i förebrående ton. Ja, jag håller oändligt mycket utaf honom; han har mot mig varit en god och öm far. — Äfven jag har en fader, utropade den unge Neil, men jag har aldrig sett honom; ty han hade grymma, hämndgiriga fiender, hvilka kort efter min födelse läto inspärra honom i Bastiljen, sedan de först förstört hans äktenskapliga lycka. I femton år, fortfor han, har han varit en fånge: — Jag kan nu förstå, hvarföre ni, min herre; som att döma efter ert uttal är en utländning; stred så tappert i dag på morgonen, anmärkte Petter Leroux. Det var naturligtvis i hopp om att kunna rädda er far? — Alldeles, sade vår hjelte, men denna förs hoppning blef sviken. — Fingo då icke alla fångarne friheten åter? — Jo, alla som funnos i de celler, man upptäckte, svarade Redmond med stark tonvigt på det sista ordet. De båda unge männen fästade sina blickar på värdens och hans hustrus ansigten, för att se hvilket intryck detta yttrande skulle göra på dem. Men de tycktes endast vara förvånaade. — Herrn har icke sagt mig hvarföre han vill träffa min stackars garale far, sade Madeleine; något lugnad af den förklaring hon redan fått: — Jag har hört att Simon Gualtier i sina yngre dagar icke allenast hade en befattning i fästningen, utan till och med åtnjöt guvernörens förtroende, sade vår hjelte. — Detta är sannt, fullkomligt sannt. (Forts) st