Dagens Nyheter – 27 oktober 1866, sida 1

UVÄALRAR och TR ATL. ökeppabron 48. Dilig ence afgår från Norrkt öping til Tänköping hvad e dag kl.2e.m. från Stjernemanska rån inköping kl. 27 f. gården Det har redan flera gånger omtalats i denna tidning, att det lilla, men tilltagsna skandinaviska partiet i Sverge, sedan det måst öfvergifva allt hopp om att längre få qvarhålla Holstein och större delen af Slesvig under Danmarks välde — hvilket för dessa, af tyskar bebodda landsdelar var ett fremmande välde — I har uppgjort den planen att Sverge, Norge och Danmark skulle i politisk förening ingå en allians med Nordtyskland. Afsigten med denna plan är att på denna omväg få Sverge och Norge till att bidraga till att skaffa Danmark Nordslesvig tillbaka och bibehålla det såsom danskt land, hvilket eljest icke torde låta göra sig i längden; Sverge och Norge skulle sålunda ännu flera gånger löpa fara att blifva inblandade i dessa strider, hvilka det hittills lyckats dem att temligen helskinnadt undgå: Vi ha straxt då denna plan uppenbarade sig sagt, att Sverge och Norge alldeles icke böra befatta sig med att söka något slags allians med Nordtyskland, utan inskränka sig till att arbeta på att utveckla sina egna resurser, såväl i moraliskt och intellektuelt som i ekonomiskt hänseende samt under tiden söka bibehålla ett godt förstånd med Nordtyskland, såväl som med endra stater, så att ingen bitterhet mellan folken må hindra, att en allians kommer till stånd i framtiden mellan Sverge-Norge och Nordtyskland, i fall en allians då befinnes nödig och nyttig för båda. Med särdeles nöje ha vi funnit dessa våra åsigter fullkomligt delade af en bland det i Danmark befintliga skandinaviska kotteriets egna varma organer Folkets Avis. Den yttrar sig i sitt sednaste onsdagsnummer härom på följande sätt, alldeles i strid mot de härvarande skandinavernas uttalanden: aFrån flera -håll har man sett förslag framkomma, att Danmark (och Sverge-Norge) skulle befästa sin ställning genom att afsluta en allians med Preussen, och vid ett möte, hållet af den Nordiska Nationalförsamlingen i Stockholm, synes tanken på cen sådan allians ba vunnit lifliga sympatier. Under sådana förhållanden är det en pligt för den danska pressen att söka bidraga till skärskådandet och lösningen af den vigtiga frågan, och det är ett bidrag i detta afseende som vi vilja lemna i följande undersökning. Vid första påscendet synes planen till en allians mellan Preussen och Danmark — mellan våldsverkaren och dess offer — så fantastisk, att icke säga orimlig, aw man ej med allvar kan fästa sig vid den. En närmare eftertanke skall dock framställa saken i ett sådant Jjus, att den icke kan affärdas som ett betydelselöst hugskott. Härvid förutsättes nuturligtvis först och främst, att den bekanta 5:te artikeln i fredsfördraget i Prag uppfylles, så att Slesvig, så långt det är danskt och dansktsinnadt, genom en verkligt fri och oberoende folkomröstning får besluta att återvända under Danmarks spira. Vill Preussen utan dröjsmål, öppet och ärligt, fullgöra denna rättvisa handling, så skall det derigenom förvärfva sig anspråk på, att vi undertrycka de känslor af hat och hämdlystnad, hvilka de nyss timade händelserna nödvändigt måst framkalla i hvartenda varmt danskt hjerta, och på samma gång gifver Preussen 02s ett öfvertygande bevis på, att vårt sjelfbestånd icke för framtiden, såsom hittills, planmessigt kommer att undergräfvas af vår sydliga granne. Det faller härvid af sig sjelft, att Danmark genom ett sådant uppförande från Preussens sida skulle bli förvandladt från en surmulen, hemlig fiende till en af vänskapliga känslor uppfylld, god granne. När således först hatet, såsom det svåraste hindret för ett närmande, blifvit öfvervunnet, synes det vara en ganska lätt sak att eu fast allians kunde komma till stånd, då ingen i hvad fall som belst lärer kunna bestrida, att det finnes många och stora gemensamma andliga och maleriela intressen raellan Nordtyskland och Danmark (Norden). Icke destomindre tro vi, att en allians med Preussen vore en betänklig sak, från hvilken Danmark på goda skål bör afhålla sig. Det första af dessa sköl är, hvad såväl det sunda förnuftet som historiens vitnesbörd lära oss, att på samma gång det upder särskilda förhållanden och på en begränsad tidrymd eller för uppnåendet af ett föresatt mål kan vara fördelaktigt för cn mindre stat atv alliera sig reed en stormakt, så medförer en lävgre stadig allians mellan två siater af mycket olika styrka den största fara för den mindre statens sjelfständighet; — den svagare förvandlas alltför lätt till en iydstat! Ensamt detta skäl synes oss vara tillräckligt Jana o4ntosnnan fån tt nåt Afnlresvkalra Har