heller betalt i restaurationen och kort derefter fick han höra talas om den stöld som skett från uppasserskan. Han tog då Augusta Molin och en slusskarl med sig och rodde tillbaka till Töreboda, som ligger ungefär ?4 mil från Hajstorp. Sedan han med sina båda följeslagare ankommit till Töreboda, fick han efter mycket sökande reda på det hus der Ekström skulle vara. De gingo derföre dit, och då de hunnit nära huset sågos tvenne personer stå derutanför, af hvilka den ene var Ekström. Kapt. L. gick då fram och gjorde E. uppmärksam på, att han lemnat fartyget utan att betala passagerareafgiften eller sin förtäring i restaurationen. E. sökte heller ej förneka detta. Kapt. L. yttrade vidare att en stöld skett ombord, och att då E. visat sig så oredlig ifråga om afgifterna ombord, misstänkte kapt. IL. att han äfven begått stölden samt fordrade att han skulle låta visitera sig, hvilket kapt. L. ville taga på sin risk. Inga protester bjelpte, hvarken från honom eller den person han hade i sällskap, hvilken sednare, på grund af mångårig bekantskap med E., hvarunder han känt denne som en hederlig man, trodde sig kunna gå i borgen för hans ärlighet. E. afvisiterades inärvaro af flera personer och i hans fickor påträffades verkligen de tre stulna portmonnäerna jemte en annan, tillhörande honom sjelf. De penningar som den ena af de stulna portmonnäerna innehöll hade äfven ändrat plats och öfvergått i den E. tillhöriga. Derefter medtogs E. till jernvägsstationen, de stulna sakerna inlindades i en näsduk och förseglades i vitnens närvaro med stationens sigill. Som det var för långt till kronobetjeningen från Töreboda, medtog kapt. L. Ekström 1 båten till fartyget. Under vägen från Töreboda till Hajstorp, frågade L. honom om ett och annat, och hans svar voro mycket sväfvande. Han ville ej medgifva att han stulit. Vid Hajstorps öfra sluss tog kapt. L. honom mellan fyra ögon och bad honom afgifva en uppriktig bekännelse och bedja om förlåtelse, så skulle han ej blott återfå sin frihet, utan hr L. skulle äfven gifva honom en dusör. Ekström omtalade då att han hade hustru och barn samt var boende i Herrljunga. Någon vidare bekännelse afgaf han ej, utan yttrade blott: kapten kan ju taga hvad kapten anser tillhöra henne och lemna mig fri sedan. Detta skulle äfven kapt. L. gjort, om han ej straxt derefter fått höra att hans pels, som hängt i korridoren till salongen, äfven var bortstulen. Han försökte då förmå E. erkänna att denne tagit pelsen, lofvade honom tillochmed femtio rdr samt friheten, blott han ville tala om sanna förhållandet, men förgäfves. Dessa löften, upprepade i närvaro af vitnen, verkade lika litet. Han stängde då in honom i en hytt, men lät honom, sedan han kommit ut på sjön, få komma upp på däck. Kapt. L. tillade att två personer på ångbåten trodde sig ha sett honom ha pelsen på straxt efter det han gått i land, men kunde ej bestämdt påminna sig detta. Ekström berättade om sina förhållanden att han egde en liten egendom vid Herrljunga, på hvilken han bodde. Han har varit fanjunkare vid Hallands bataljon. Hans mening med resan till Karlsborg var att söka en plats. Han sade sig ha skrifvit hem att bref med penningar samt några saker skulle skickas emot honom i Töreboda, hvarifrån han ämnade fortsätta hemvägen med jernväg.: Det var hans mening att gå och höra efter om det begärda anländt och sedan åter gå ombord på fartyget för att liqvidera, men fartyget gick så hastigt derifrån att han ej hann medfölja detta. Innan han lemnade fartyget, lät han uppasserskan lemna sig två buteljer bränvin, som han ej heller betalte. Det var hans afsigt, sade han nu, att härmed traktera bärarne af hans saker, emedan man billigare kunde komma ifrån sådana med bränvin än med penningar. Han sade sig ej veta huru portmonnäerna kommit i hans ficka. Han var mycket rusig på ångbåten. På polismästarens fråga hvad han haft för penningar i portmonnäen, svarade han sig ej veta detta och att det varit hans egna penningar. N . Kapt. L. upplyste att han i förrgår bad flickan om förlåtelse, sägande att han ämnat portmonnäerna till present åt barnen. Äfven för kaptenen hade han till en viss grad erkän t. Ekström fortfor likväl hela förhöret att ihärdigt påstå att penningarne voro hans, ehuru det var alldeles samma summa som Augusta Molin uppgifvit ha varit i den ena af heunes portmonnäer och samma sedelvalörer. — Ar det inte så solklart, mina herrar, yttrade E., att om jag varit tjuf skulle jag kastat bort portmonnäerna och behållit penningarne Han hade äfven tagit nyckeln ur skrinet. E :ströms uppträdande under hela förhöret förrådde en hög grad af trotsighet, och de nästan påtagliga bevis som tala för att han stulit portmonnäerna tycktes ej göra honom det ringaste tvehågsen i sitt ihärdiga nekande. Han synes vara närmare 60 år gammal och har fullkomligt utseende af att vara en välbehållen man. Den häpnad hans utseende förrådde öfver utslaget, att han i afbidan på den vidare ransakningen skulle förvaras i cellfängelse, ådagalade tydligt nog att han ej ett ögonblick tänkt sig en sådan utgång af saken. Sannolikt förmodade han, att hans samhällsställning skulle förhindra något sådant. Portmonnäerna och penningarne komma, enligt poliskammarens beslut, att förseglas och afsändas till vederbörande domhafvande. Målet förekommer åter i poliskammaren d. 30 d:s.