SKER ANN RANE WIEN SAKEN blefvo herrar på platsen. Sedan ni flytt blefvo alla celler med våld uppbrutna och de fångar, som voro inneslutna deri, befriade: Förgäfves frågade jag dem efter min far; ingen enda kunde lemna mig den minsta upplysning om honom. Jag ropade hans namn; ingen svarade mig. — Jag inser, att er smärta häröfver måste ha. varitrofantligt stor, sade soldaten i medlidsam ton. Så förhärdad jag än är, har mitt bjerta ofta blödt vid åsynen af de stackars fångarne. — Har döden befriat min far från hans lidanden? fortfor vår hjelte. Ha alla blifvit försatta i frinet eller — nu fästade Redmond ögonen på schweizaren, för att se hvilken verkan hans ord skulle göra på denne — finnes det andra celler, hvartill lönngångar leda; och hvilka äro kända af några få utvalda redskap åt tyranniet? Jag anar att så är, och denna aning plågar mig; ni bör kunna gifva mig visshet i detta afseende: — Jag kan det, svarade veteranen; efter att ha funderat en stund; alla Bastiljens hemliga gömslen ha säkerligen icke blifvit upptäckta, — Således har mitt hjerta icke bedragit mig, utropade Redmond. Jag tyckte att en stämma inom mig gjorde mig förebråelser, när jag lemnade fästningen. Ni vet, på hvilken väg man skall komma till dessa förfärliga hålor, och vill förmodligen icke vägra att följa mig dit? Frukta icke för er säkerhet; med mitt eget lif går jag i borgen för ert. — Jag känner icke de hemliga ingångarne svarade schweizaren. Så stort förtroende har man minsann icke för en simpel soldat. — Och dock har ni varit i de ifrågavarande cellerna?