Smånyheter. Falsk profryttare. Då ångfartyget Nya Söderhamn gjorde sin sednaste tur till Stockholm medföljde från Gefle två smideshandlare V. Wikström och P. Olsson. De hade ej varit länge ombord förrän en passagerare slog sig i språk med dem. Det var en man omkring 40 år, af medelmåttig längd, med gråsprängdt hår och mycket stora polisonger. Han var välklädd, bade ett mycket tillgängligt sätt och en talgåfva, som svårligen kunde öfverträffas. Han uppgaf sig heta Aron Aronsson och vara reseombud för en grosshandlare i Göteborg. Olsson ville minnas, att han sett honom i Göteborg för omkring 5 år sedan, hvarföre herrarna började tala om affärer, och det dröjde ej länge, förr än den mångtalande herrn fått mottaga order på åtskilligt tyskt och engelskt smide. De båda smideshandlarne dröjde endast öfver natten i Stockholm, hvarifrån Wikström reste till Strengnäs och Olsson till Arboga, för att på dessa städers marknader söka afsätta sina varor. Om ett par dagar kom hr Aronsson efter till Strengnäs, der han snart råkade Wikström. Det var angenämt att vi råkades, sade hr A., ty smidesvarorna äro redan i Arboga; jag fick telegram derom i dag morgse. Wikström blef mycket glad häröfver, dels emedan han fått godt pris och dels emedan marknaden i Strengnäs varit serdeles god. I sin glädje häröfver bad han att få skänka hr A. en vacker fällknif. A. tackade, men just som han skulle gå slog ban sig för sitt bröst och utropade: det var nu förb— dumt! — Hvad står på? frågade W. — Åh, jag har ju glömt plånboken hemma, svarade A. och jag skulle just nu gå att spisa frukost. Kan inte ni lemna mig 40 rdr på en timma, så slipper jag gå hem medsamma. Det mötte inga svårigheter att få låna pengarna, och hr A. försvann utan att vidare låta höra af sig. Han for nemligen till Arboga, der han sökte upp Olsson, af hvilken han, genom uppgift att hans varor lågo vid jernvägsstationen i Stockholm och för öfrigt genom samma manöver, lyckades tillnarra sig 20 rdr. När smideshandlarne ett par dagar derefter råkades och kommo att tala om saken, funno de att de råkat ut för en skälm. För att emellettid få visshet i saken telegraferade de till den uppgifne grosshandlaren i Göteborg, från hvilken det för dem nedslående Svaret ankom, att han ej hade något biträde med namnet Aron Aronsson. Saken var klar, — de hade råkat i händerna på en industririddare, som förstått att begagna sig af deras lästrogenhet.