— Det gläder mig att höra detta, sade Frans, det gläder mig innerligen, ehurv jag bort vara öfvertygad derom förut; ty den tappre är vanligen skonsam. Men folket... — Är hvad dess styrmän hafva gjort det till, inföll vår bjelte. Jag fattar era känslor gamle vän; men dessa böra icke göra er orättvis; Brotten begingos af få, men för segern ha vi många att tacka. — Det kan så vara; mumlade soldaten; ni har måhända rätt. Dock kan jag icke glömma officern, som mördades, och mina öfriga landsmän; ty dessa lydde endast de order som gåfvos dem. Icke rådde de för att Bastiljen var öfverfylld af fångar. — Just angående dessa olyckliga fångar, ville jag göra er några frågor, inföll den unge ONeil ifrigt. — Hvilket intresse kan ni såsom främling hysa för dem? Det kan icke vara annat än ett sådant deltagande som ädla menniskor känna för lidande likar, sade Frans. — Despotismen frågar icke efter huru förståndiga, kloka och ädelsinnade dess offer äro, svarade Redmond. Jag har all anledning förmoda det min fader för ungefär tjugu år sedan blef inspärrad af sina fiender i någon fängelsehåla inom Bastiljen — denna fästning, hvars tillvaro var en skam för ett civiliseradt och oförenlig med ett fritt samhälle. Hoppet om att få veta något angående hans öde har fört mig till Frankrike och förmått mig att deltaga i detta uppror och dervid sätta mitt lif på spel. Jag kan icke beskrifva de känslor jag ertor, tillade han, när jag såg det ena vigtiga hindret efter det andra undanrödjas, och vi till sist