angående det ämne, som låg honom närmast om hbjertat. i — Under er långa tjenstgöring i Bastiljen, yttrade han; måste ni ha blifvit invigd i många märkvärdiga hemligheter. Ett uttryck af bedröfvelse märktes i den gamle krigarens ansigte. Dessa Redmonds ord hade tydligen uppväckt dystra tankar hos honom. — Ja, i raånga, som jag helst skulle se att jag kunde glömma, yttrade han efter en stund, och jag skulle ha gladt mig öfver fästningens intagande, om folket efter sin seger visat lika mycken mildhet som mod vid anfallet. Jag såg jer hamra på kedjorna å vindbryggan, tillade han, och mer än en gång hade jag lagt an för att skjuta på er och er kamrat: — Och hvem hindrade er från att gifva eld? frågade Phelim. — Den tappre officer, genmälde schweizaren, som era vänner på det grymmaste sätt nedhöggo; och om han icke hade varit, skulle herr de Launy ha sprängt fästningen i luften, hvarvid säkerligen både de belägrande och fångarne skulle ha förlorat lifvet. Det var en dålig lön han fick för sin ädla, menniskovänliga handling. — Det var det visst! utropade Redmond, intagen af förtrytelse, och mitt hjerta blöder vid tanken på alla de rysligheter jag bevitnat i deg. Soldstens panna klarnade ett ögonblick; men snärt sammandrogos åter hans ögonbryn, sorgliga tavkar tycktes tränga sig på honom. — Min broder och jag, fortfor den unge mannen, hade så nära blifvit mördade,, derföre att vi sökte förhindra det obyggliga slagtandet.