— Ja, många gånger. — Huru kan ni då påstå att ni icke hittar dit? frågade Phelim i en ton af misstroende. — Jo, se ni, jag blef förd dit med förbundna ögon, genmälde Frans och ryste. Jag mins huru jag trefvade genom de långa gångarne, följande mina ledsagare tätt i spåren och vägledande mig utefter de fuktiga väggarne; jag mins den förpestade luft jag inandades, de vederstyggliga kräldjur, på hvilka jag trampade, och de olyckliga offer, jag fick skåda, när bindeln togs från mina ögon. Ack! herre, jag tyckte att dessa fångar liknade vilda djur; somliga voro vansinniga och skummade af raseri, andra hängåfvo sig åt stum förtviflan: Hade jag icke rätt, tillade han; då jag nyss sade, att alla Bastiljens hemligheter icke voro upptäckta? — Och der, utbrast vår hjelte, djupt rörd, framsläpar min fader sina olyckliga dagar: Men ack! han vet icke af några dagar, för honom är lifvet blott en enda oafbruten pinotid, solen har slocknat för honom, tyranniet har beröfvat honom hans andel i det arf, som lemnats åt hela menniskoslägtet — rättigheten att skåda Guds klara himmel och att njuta af naturens skönhet samt förmågan att fritt röra sig och andas. Min Gud! fortfor han och sammanknäppte sina händer i förtviflan; nyckeln till denna labyrinth; gom torde vara ännu mera invecklad än den Kretensiska, är förlorad! Offren lida af hunger och törst! Alltså kan endast döden i sin förskräckligaste form göra en ända på deras qval. (Forts.)