nom sin fördömda stad såsom en vild räf och visa mig lika liten skonsamhet, som en sådan i allmänhet kan påräkna. — Ett uppretadt folk är sällan barmhertigt, sade Phelim till sin fosterbroder; vi böra alltså göra något för denne stackars karl, hvilkens enda brott tyckes bestå deri, att han hållit sin soldat-ed. Redmond hade tänkt fullkomligt lika; men äfven en annan tanke hade uppstått hos honom och han bad derföre schweizaren sätta sig. — Huru heter ni? frågade han. I — Frans, svarade mannen: Jag har varit soldat i tjugufem år. Tre år tjenade jag i Italien, två i Spanien och den öfriga tiden har jag uppehållit mig i Frankrike. — Har ni ofia tjenstgjort i Bastiljen? — Mitt kompani har sällan gjort tjenst annorstädes, svarade veteranen. Hade vår chef, i stället för den fege stackaren de Launy, haft befälet i dag, så skulle det minsann icke ha gåvt som det gått. Han skulle heldre ha lagt hela staden i aska, än han uppgifvit fästningen förett anfall af pöbeln. Förlåt mig, tillade han och rodnade, måhända har ni sjelf varit militär, och i sådant fall torde ni fatta mina känslor. Mina landsmän ha blifvit nedbuggna i min åsyn, och deras öde förestår äfven mig, om jag icke uadgår detsamma genom att hungra ibjäl, ty jag har sedan i morgse icke förtärt en enda matbit: j Soldaten behöfde icke två gånger upprepa hvad som fattades honom, förrän hans behofver blefvo tillfredsställda; och först sedan han ätit sig mätt, gjorde vår bjelte honom frågor,