Dagens Nyheter – 26 oktober 1866, sida 1

På aftonen samma dag satt Redmond i sitt rum och tänkte på de bändelser som han bevilnat, då Jeannette underrättade honora om att en främmande person, som önskade ett samtal med honom, befann sig i förstugan. Då vår hjelte frågade efter hans utseende, beskref hon honom såsom en fyratiofem å femtio års man, som synbarligen var militär, ehuru han bar civil drägt. — Det är mycket sannolikt att ni genast känner igen honom, tillade hon, ty han har på sig samma rock, hvari ni sjelf var klädd, då ni gick hemifrån i morgse. Vår hbjelte erinrade sig den soldat, hvilkens lif han räddat, och gaf befallniog om att han skulle insläppas: . Hans gissning var riktig; schweitzaren inträdde. Den tacksamme nen hade i rockfickorna funnit icke allenast en späckad börs, utan äfven flera bref, å hvilka hans räddares adress var utsatt; och hau kom nu för att återlemna allt detta, ehuru han måste ha haft god lust till att behålla börsen; ty han var alldeles utan penningar och längtade att få lemna Paris der hans lif hvarje ögonblick sväfvade i fara. Folket hade smakat blod och törstade efter mera. — Och huru tänker ni nu göra? frågade Redmond glad öfver att ha funnit mannen vara så ärlig. — Jag ämnar handla så klokt som möjligt, svarade schweitzaren. Den rock, som ni var så god och gaf mig, skyddar mig nattetid; men under dagarne måste jag hålla mig gömd. Om Paris tappra borgare, tillade han med ett bittert leende kände igen mig; skulle de jaga mig ger