— Ned med det lösaktiga stycket, som ruinerat Frankrike! utropade flera qvinnor, hvilka befunno sig nära bärstolen. — Folket hungrar ihjäl, under det att hon frossar i yppighet! skreko några andra. — Hon har bidragit till parlamentets uppbäfvande, utropade ett par karlar. I detta ögonblick kastades den första stenen; den krossade bärstolens fönster och damen vppgaf ett anskri af fasa. Mo I floden med henne! skrek man nu allmänt. Utan att besinna sig ett ögonblick, banade sig Redmond och Phelim väg genom massan, för att bispringa den anfallna personen. De frågade ej efter hennes namn; det var dem nog att veta det ett fruntimmer sväfvade i fara. De unge männen beredde sig snart, med tillhjelp af sina värjor, en väg genom folkhopen, ty ännu hade parisarne icke tillegnat sig detta vilda mod, hvarigenom de sedermera utmärkte sig. — Tillbaka! utropade vår hjelte på fransyska. Åro ni män, ni som på detta sätt förolämpa en värnlös qvinna? , Den storm af förbannelser och den skur af smädelser, som besvarade Redmonds ord, bevisade nogsamt huru förhatad den antastade personen var. Ibland massan utmärkte sig — såsom fallet vanligen är vid dylika tillfällen — i synnerhet qvinnorna genom sina tkymford; och männen, uppretade genom dessa, skulle otvifvelaktigt hafva förnyat anfallet, om icke några adelsmän tillskyndat ifrån ett närbeläget hotell och skyddat betjenternas reträtt, då dessa förde