Dagens Nyheter – 22 oktober 1866, sida 2

till växten, hade denna egenhet i ännu högre grad än fadren: Det låg någonting cyniskt i hans leende; korteligen, hans ansigte var ett sådant, som uppväcker misstroende hos män och inger qvinnor en ofrivillig motvilja. Och dock var han ung och vacker. Flera gånger under det Redmond gick fram och tillbaka på däcket, hade han sett den äldre passagerarens blick rigtad på sig: Detta väckte naturligtvis hans uppmärksamhet och föranledde honom att noga gifva akt på sin reskamrat: Det tycktes vår hjelte som voro anletsdragen honom bekanta, och dock kunde han icke erinra sig, hvar han förut sett denna herre; Besynnerligt nog var förhållandet detsamma med den okände; ty han närmade sig Redmond och sade till honom med denna otvungenhet, som utmärker verldsmannen: — Ha vi icke träffats någongång förr? — Jag har nyss sjelf ställt samma fråga till mig, svarade vår hjelte förvånad: Vid ljudet af hans röst häpnade den okände resenären synbarligen och betraktade honom en lång stund uppmärksamt. — Det är möjligt, att jag misstagit mig, yttrade han derefter; minnet är icke alltid en trogen vårdare af det förflutna. Han aftog sig hatten och gjorde en djup bugning efter den tidens sed samt begaf sig tillbaka till den stol, hvarpå han förut suttit och som stod vid andra ändan af däcket. Ehuru detta sammanträffande i och för sig icke var så särdeles anmärkningsvärdt, gjorde det dock oangenämt intryck på Redmond, hvilket ökades ännu mera derigenom att han icke kunde göra sig reda för orsaken till detsamma;