Dagens Nyheter – 20 oktober 1866, sida 2

en här, yttrade den gamle mannen, i det han fattade hans hand. Hjertat är ej glömskt; ni kunde icke resa hemifrån utan att taga farväl af detta gamla, välbekanta ställe. — Det hade verkligen varit otacksamt gjordt af mig, svarade Redmond, om jag uraktlåtit att besöka den plats, der jag så ofta hört visdomens och hederns läror från era läppar. — Ni vill väl icke vägra att höra mina råd äfven nu, sade den värdige presten; det är min erfarenhet och varma tillgifvenhet för er, som förestafvar dem. Nej, vänd er icke bort ock gå för all del ej ifrån mig; jag tänker tala om huru ni skall bete er, för att ha någon utsigt till att lyckas i det Gudi behagliga värfy ni har i sinnet att företaga. Jag har icke rättighet, tillade han med en suck, att blanda mig i en annan angelägenhet, som utan tvifvel är den vigtigaste. — Jag tackar, utropade hans fordne lärjunge, glad öfver att han icke ämnade språka med honom om hans förhållande till Ellen. Er vilja skall för mig blifva ett rättesnöre i alla angelägenheter, utom denna enda, på hvilken ni syftar. — Ni vet allaredan huru det lyckades er fars fiender att tillintetgöra hans äktenskapliga lycka, återtog fader Karoolan. Likaledes känner ni hvilka skäl jag Har för min tro att han ännu lefver inspärrad i någon underjordisk fängelsehåla, beröfvad dagens ljus och den lindring som menskligt medlidande skänker. Om mitt antagande är sannt, är väl han en bland de olyckligaste menniskor; ty till råga på hans elände plågar honom säkerligen minnet af den stora orättvisa han begått: (Forts.)