Dagens Nyheter – 20 oktober 1866, sida 2

när hennes dotter ledde Ellen, som var vill hälf ten vanmäktig, in i deras anspråkslösa boning: Se der den förbannelse jag länge talat om. Katty såg på henne med förebrående min; såsom en kärleksfull moder delade hon sitt barns smärta. — Och hvarföre skulle Redmonds tycke för min dotter blifva en förbannelse för mig och de mina? frågade hon. Den stoltaste af bans familj — och de flesta af dennas medlemmar ha varit stolta — hemförde icke en ädlare och skönare brud. Ellen, mitt älskade barn, se upp, fortfor hon, i det hon med passionerad ömhet slöt den unga flickan i sina armar; förlåt din moder de ord, som hafva smärtat dig; de gjorde mitt bjerta mera ondt än ditt. Se upp, min skatt, och låt oss bedja tillsammans — bedja att han och Phelim måtte komma friska åter. En natt tillbragte Redmond å Murlough House, skådeplatsen för hans barndors lekar. Han kände sig helt beklämd till sinnes, då han passerade de numera ödsliga rummen, och tusen tankar och minnen trängde sig på honom. I fröken Macnamaras rum föll han på knä och bad. Han ihågkom det sista sorgliga uppträdet, den blick af outsäglig ömhet hon fästade på honom, då hon åhörde det passionerade tal, hvarmed han sökte försvara sin kärlek till Ellen, och den välsignelse, som hon i högtidliga ordalag gaf honom. Han tyckte att hennes ögon ännu voro riktade på honom; att hennes välsignelse ännu ljöd i hans öron, och ur stånd att längre beherrska sin rörelse begaf han sig ut i trädgården, hvarest han träffade fader Karoolan, som der väntade honom. — Jag var öfvertygad om att jag skulle råka