med den gamle, tillade Redmond, och så bibehöll hvar och en sin åsigt, när jag lemnade honom. — När ämnar ni då afresa? frågade den blinda gumman. — Om två dagar, genmälde den unge arftagaren, förutsatt att ni kunna undvara Phelim så snart: I aunat fall kan jag väl dröja ännu någon tid. Katty skyndade sig att upplysa det ingenting hindrade hennes son — hvilken hon förklarade vara henne mera till besvär än hjelp — från att resa när som helst. Så angelägen var hon om att vår hjelte och Ellen skulle bli åtskilda så fort som möjligt. — Hvad är det ni pratar mor? utbrast Phelim i godmodig ton. Jag är väl icke en sådan odugling heller, som ni säger! Ni inger Redmond en dålig tanke om mig. Ett leende af bans barndomsvän försäkrade honom om att detta icke skulle lyckas ens Katty, huru stort inflytande hon än för öfrigt töfvade på honom. — Blott två dagar till, tänkle denna: Om jag nu endast kan hålla de båda unga skiljda från hvarandra, så att de icke få tillfälle att utbyta några ord och gifva hyarandra trohetslöften, så är det ganska möjligt att de glömma sin ungdomsdröm. Detta var en oegennyttig tanke — lika oegennyttig som dens hjerta, hos hvilken den uppstod. Mången moder i hennes ställe skulle med förtjusning och stolthet ha hängifvit sig åt hoppet om ett giftermål mellan hennessdotter och den unge arfvingen till herregodset Murlough.