Dagens Nyheter – 19 oktober 1866, sida 1

Hvilken som helst, qvinna eller barn, som såg honom fattade genast det mest oinskränkta förtroerde till honom. Ena fysionomist skulle genast ha sagt att han hade en beslutsam karakter; ty ett visst uttryck kring munnen äfvensom den stora underkäken buro vitne derom. Just dessa drag finner man hoz3 flertalet af Skotlands och Irlands invånare. Katty hade velat sätta sig i respokt hos sina barn, fastän dessa fått inhemta cn mycket större lärdom än hon sjelf någonsin besuttit. Måhända skulle hon icke ha varit så sträng emot dem, ifall de blitvit uppfostrade i den anspråkslösa boning, der Phelim första gången skådade dagens ljus. Ett ord eltr en blick voro nog till att erinra henues son om det passande; och hvad Ellen augick, så hade hon aldrig större sorg än när hon råkat bedröfva sin mor. Straxt efter fröken Macnamaras död hade Katty jemte sina barn och deras blinda mormor begifvit sig till det lilla hemman, som hon fårt till skänks, och Phelim skulle stanna der för att I pa sin moder, till dess att den lyckliga dag randades, då den tilltänkta resan till Frankrike skulte anträdas. Den första dagen, som familjen tillbragte i sitt nya hem, gick långsamt till ända. Allt syntes vara dystert och glädje mycket tycktes fattas och dock hade bjelte sökt icrätta den lila bostaden så beqvämt som möjligt. Det var hans närvaro som saknades. Hemmet var icke kom utan honom. Afven Katty kände detta inom sig, ehuru hon icke en euda gäng nämnde sin fostersons namn; och den karleksfulla qvinnan erfor större glädje, än hon