vem vill vara med om reform? Ain nådiga, hoppa icke öfver dessa få rader, de innehålla alldeles icke politik. Nej, visst icke; jag vill blott fråga Er, om icke en liten reform vore af nöden, en reform i — —— — sällskapslifvet. Hvilken himmelsvid skillnad mellan sällskapslifvet förr och nu! Förr kom man tillsamman för att utbyta tankar och lifva själen, nu för att äta, dricka och sqvallra. Våra förfäder kommo tillsamman och omtalade sina fäders bragder, berättade sagor om gudar och kämpar; skalder besjöngo de tappre och ädle; lyssnande satt ungdomsskaran och manades af de stora förebilderna att fly det usla och låga, att sjelf arbeta på sin storhet och ära. Då var sällskapslifvet som en ung; vacker, anderik flicka, den der roade mannen, undervisade ynglingen i goda seder, larde honom huru han skulle blifva god och nyttig. Under tidernas längd har naturligtvis den unga flickan betydligt förändrats: nu är hon en gammal, mycket gammal ungmö, som känner alla moder och allt som timar, tankekraften har tiden tagit bort, hon lefver kräseligt — eljest kan hon icke existera — dricker pounsch, adrar en spaderc och för resten gör upp partier och sqvallrar om likt och olikt. Ungdomen undervisar hon i moderna idrotter. Tack vare henne, förstå vi nu att lefva som prinsar, supa som karlar och med skicklighet uträkna — hvar korten sittac. Af tacksamhet för den myckna glädje, hon skänkt mig, gjorde jag henne häromdagen en liten eftermiddagsvisit, och nu skall ni få höra huru det gick till. — De besökande voro många. Sedan man njutit ungmön-värdinnans favoritdryck, kaffet, och under tiden talat om vädret, åtskildes könen och intogo hvardera ett rum, jag var ensam hos damerna. Nå; det var trefligt? Ja visst; ty med en värma; som med ord icke kan uttryckas; debatterades vigtiga saker. Hvilka då? Naturligtvis nyaste moder på hattar, klädningar, krinoliner och — — — nej, jag står ieke ut längre! Det gällde nu att söka upp den maskulina delen. Då jag väl kommit ut ur salongen, hördes från ett angränsande rum ordet: chjertera. Jag öppnade dörren och — — — hvilken syn! Här och der stod ett fyrkantigt bord, kring hvilket fyra personer sutto och hade, som det tycktes, mycket roligt. Atmosferen var tryckande. Jag satte mig helt beskedligt i en vrå för att njuta af deras utan tvifvel muntra samtal. cKlöfvera, ahjertere, priffec hördes rundtomkring jemte ett och annat ctusan dj-r4, allt med ackompagnement af klingande pounschglas. Jag förstod icke riktigt saken; men jag kan naturligtvis icke tro, att man begagnade sådana kort, som en gång uppfunnos för att roa en konung, som icke chade alla skrufvar i behålle — Andtligen ringde kleckan till gudstjenst — magens förstås! — derefter skulle man, enligt vedertaget bruk, göra upp partier, tala om utnämningar, skryta med sin slägt, tadla sina tjenare och — — — — så var de gjordt, sa den som försvor siga. — Sen Er, mina damer och herrar, i denna lilla spegel! o, hvad J ären älskvärda! Det är så roligt att döda tiden med sådana snillrika samtal, ridderliga lekar med glas, knektar och kungar. Jag har länge varit tokig i sällskapsdamen; tycker icke Ni också, att hon är idealisk? Visserligen kunde man lefva tarfligare, man kunde taga bort öfverflödigt dryckjom, bort korten; damer och herrar kunde tillbringa aftonen samman med sång, musik, samtal om litteratur, skön konst och hvarjehanda — religionen borde icke vara bannlyst ur sällskapslifvet — man kunde diskutera uppkastade ämnen, man kunde spela sällskapsspektakel, man kunde så mycket, mycket annat; men, ser Ni, då behöfde man tänka, då vore man tvungen att följa hjelpligt med sin tid — i annat än det som rörer nyaste moderna. Nej, lefve det